Cancer

Jag hatar cancer. Jag hatar det att cancer kan drabba vem som helst, sjuk, frisk, ung eller gammal. Jag hatar också att cancer gjorts till en så himla stor grej av strörstadels media. Det finns, hör och häpna, mycket värre sjukdomar man kan drabbas av men ändå är det cancer man fruktar mest, också jag. Cancer. Redan ordet får mig lätt illamående.

Kommer ihåg på högstadiet då vi hade en lärare som drabbades av cancer. Läraren som vi sedan länge kallat Krullis blev plötsligt Flintis. Det var en märklig dag, dagen då Krullis steg in genom klassrums dörren och inte längre hade sitt Krulliga hår, som senare visat sig vara en peruk utan en flint med duk på i stället. Krullis kändes inte längre som ett berättigat smeknamn så från den dagen och stunden blev hon inom klassen kallad Flintis.

Hemskt, tänker man kanske nu men jag undrar hur hon kände det. Helt klart ville hon ju inte bara ligga någonstans och tycka synd om sig själv utan hellre slita med trotsiga tonåringar. Därför har jag inte så dåligt att vara då jag tänker på våra väldigt oempatiska smeknamn, det kanske var skönt för henne att få komma på jobb var ingen bemötte henne annorlunda bara för att hon hade sjukdomen med stort C.