torsdag 7 mars 2013

Pirrlisa

Mitt slötittande av skit serier före skolan imorse blev inte så lyckat. Råkade nämligen hamna på SVT far de visade någon hemsk men också väldigt vacker dokumentär om en familj med två små barn var pappan plötsligt blev diagnostiserad med cancer som snart visade sig vara obotlig. I programmet berättade mamman om deras liv, hur det var att vänta på döden, vad barnen sa och tänkte osv. samtidigt som hon visade bilder. Min vana trogen, gråter alltid då jag ser något sorligt, låg jag alltså och storböla framför tvn tills programmet tog slut. Jag fick sedan gå helt röd-plufsig i ansiktet till skolan även om jag nog försökt skölja det med kallt vatten.

Ni vet när man har sett eller läst något jätte ledsamt och gråtigt någon skvett så är man alltid lite känslig efteråt. Det känns på något sätt lite som om man själv varit med om det påriktigt. I alla fall var jag i det där känsliga stadiet då jag sku fråga vår lärare om jag kunde få vara borta imorgon eftersom jag redan lovat fara på jobb. Då hon svarade nej tvärt och gav mig en uppskolning om vad man ska prioritera i livet kände jag bara hur ögonen började vattnas mot min vilja och rösten darra då jag prata. Efter många om och men kom vi överens om att jag sku få vara borta i fall jag sku skriva en utförlig uppsats om ämnet vi sku gå igenom imorgon men att det verkligen var ett undantag och att jag sku ta mig en ordentlig funderare hemma om det var värt det. Vid det laget grät jag nästan fullt ut redan. Fyfan vad pinsamt! Hur fan ska jag våga se henne i ögonen imorgon då jag, väldigt ödmjukt ska komma på den obligatoriska föreläsningen eftersom en utförlig uppsats ju knappast lät så kul. Inte är det ju kul att fara till Sagu för några timmar på morgonen och sedan komma till skolan heller men vad gör man, vill inte lämna dem i pisset heller.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Jag svarar under din kommentar :)