torsdag 12 juli 2012

Otur

Idag har varit en... mäklig dag. Inget har riktigt gått som planerat. Var ska jag börja, för det första hann jag inte äta morgonmål till bords utan tog med mig ärter att äta på vägen i stället. Förståss var dom va ju alla uppätna för någon idiot hade satt de tomma skidorna tillbaka i påsen. Fick gå hungrig till lunch sen.

Sedan körde jag hela kimitovägen bakom en lastbil med en grävmasin på flakan och bakom den en rekka. Vi körde seriöst 60 hela vägen förutom i uppförbackorna då vi körde 40 (!). Rekkan vågade ju förståss inte fara förbi och inte jag heller förbi dem båda så det var bara att putta på och se hur klockan blev och for jobb-börjar-dags. Väl framme på parkeringen till jobbet steg jag ut ur bilen, tog min väska i handen och då jag skulle svinga den på axeln flög den förbi. Ja, jag slängde min egen väska över axeln bara för att snopet få samla ihop det som fallit ur och sedan fortsätta mitt språng till jobbet.

Det slutar heller inte där. Två timmar in på jobbdagen kommer en väldigt illamående 25-årig flicka in till apoteket. Hon skakar som ett löv, är glansig i ögonen och ser ut att svimma när som helst och antog att hon hade migrän men hade aldrig haft det på dagen förut så hon kände inte igen symtomen. I något skede började hon gråta och satt sig ner på golvet för hon var så yr. Då var det inte ställe och tid för oss att ge henne en burana och säga att hon sku köra iväg utan jag tog henne under armen och körde henne till närmaste hälsocentral, 20 kilometer bort. Där togs hon sedan emot och då jag vände tillbaka började bensa-lampan lysa. "Jag tankar på hemvägen sen" tänkte jag då.

Väl tillbaka i Sagu gick jag till butiken för att köpa mat. Månne inte jag hade glömt bankkortet i kuvärtväskan jag hade med mig på teatern igår, oh yes. Jag nöjde mig alltså med surskopor jag hade färdigt på jobbet och var inte så värst besviken fören jag kom ihåg tankandet. Fan. Jag fick som tur låna ur kassan.

Annars måste man ju koka vattnet i Pargas före man dricker det just nu och så har min nya topp jag hade på ruissi färgat av sig på sin egna vita del, min vita bustier och min beigea kofta. Jag förstod inte hur mycket jag älskade den beigea koftan före den var borta. Mycket. Får se om jag nånsin får den ren igen.

Nu ska jag sluta skriva roman och fara till stugan och fiska i stället. Ha en bättre dag än mig, kram :)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Jag svarar under din kommentar :)