Shit pomfritt!

Idag på morgonen, efter att jag ätit super goda bananplättar och i sakta mak gjort mig klar märkte jag plötsligt, klockan 08.57 då jag sku börja traska iväg till bussen att mitt busskort var försvunnet. Bussen är oftast vid min hållplats 09.04. Vid detta tillfälle tog paniken över och allt vett rann ur mig. I stället för att tänka logiskt som man annors gör sökte jag på helt onödiga platser. Slängde ut allt från alla väskor och panik rotade igenom allt, minuter kändes som sekunder. Då jag inte hittade kortet i någon väska eller rockficka blev jag helt säker på att jag glömt det i Pargas eftersom jag ville minnas ha sett ett kort på spegelbordet men antagit att det inte var mitt. Det var det inte heller, vilket kom fram efter att jag använt dyrbara minuter till att ringa hem till mamma. Flängde runt som en huvudlös höna tills jag förstod att jag inte längre sku hinna till bussen. Först då, efter att jag ringt till min chef och ordnat om det hela kunde jag se klart. Där, i min helg väska jag haft till Pargas låg kortet snällt och väntade på att jag sku lugna ner mig så mycket att jag sku se det. Efter att jag hittat kortet kändes allt väldigt surrealistiskt. Förstod inte genast och förstår inte ännu heller riktigt vad som hände. Varför fan kollade jag inte bara igenom väskan ordentligt genast?

I vanliga fall är jag rätt så bra på att söka saker om tålamodet räcker till. Peppe däremot hör mer till gruppen "jag kan inte hitta den" vilket fritt översatt betyder ungefär samma som "den föll inte ner i mina utsträckta händer". Gruppen de flesta andra män också tillhör.

Förra sommaren. Tack och lov har jag inte den där störande utväxta pannluggen iår.