Bajs

Härom dagen då jag och Peppe var på stan och gick mitt på gågatan råkade vi få syn på ett lass hundbajs. Hoppeligen hundbajs då, vill inte tro att någon satt sig mitt där och bajsat efter en blöt utekväll, hur full denne än varit. Det tyckte jag var lite väl äckligt, jag menar på gågatan?! Debatten om hundbajs och att plocka upp efter eller ej blir alltid aktuell på våren och min åsikt om saken är: PLOCKA UPP! I alla fall om hunden bestämmer sig för att uträtta sina besvär på en trottoar, en gågata, en stig, en strand eller en park. Hundlortar på allmänna platser är inte bara äckligt och fult utan väldigt ohygieniskt också. I dikesgrenar eller skogar spelar det ingen större roll enligt mig.

Det enda nöjet bajs av detta slag möjligen kan ge är ett gott skratt för en skadeglad typ som mig själv. Så länge någon annan än jag själv trampar i det förståss. Glömmer nog aldrig då en vän till mig trampade i hundskit två gånger samma vackra vårdag eller var det dagarna efter varandra (du vet vem du är, haha). Hade nog skrattat ihjäl mig om det inte varit för att hon haft nya skor på sig den första gången. P.g.a. det blev jag tvungen att kämpa stort för att hålla skrattet inom måttliga gränser. Lasset ifåga var alldeles färskt, kunde tillochmed ha rykt lite ur det då hon inget ont anat steg mitt i högen så att foten riktigt slintade i sörjan. Hennes min då hon förstod vad hon halkat på alltså, haha. Då hon steg i det andra lasset, då av en mycket fastare form (som tur) blev jag tvungen att tänka på mina döda mor- och farföräldrar för att inte skratta allt för gott och få gå hem med ett blått öga, hehe. Goda tider. Kanske jag sen också borde vara emot att vara tvungen att plocka upp, hahaha.

Från bajs till brillor, här är mina nya solisar från Bikbok.