Att resa ensam är inget jag strävar efter till göra någon gång i mitt liv och inte heller något jag nånsin tror jag kommer att föredra. Däremot lyfter jag på hatten åt dem som inte har någon att resa med, vill resa och bara gör det. Kanske någon i medelåldern som nyligen skiljt sig och därmed inte har en partner att åka med och vars vänner är upptagna på sina håll eller reser med sin familj i stället. Eller någon som länge velat åka någonstans men det aldrig passar för dem den tänkt åka med även om de i åratal lovat att det ska bli av. Då tycker jag att det är modigt att man vågar packa kappsäcken och åka iväg på egenhand. Inte ska man bli hemma och sitta bara för dess skull att man inte har någon att upptäcka världen med. Jag hoppas att om jag någonsin befinner mig i en liknande situation bara åker iväg jag också. Kanske man på resan hittar någon att resa med i framtiden, man vet aldrig.
På vår resa i Kos la jag märke till en hel del ensamma resenärer på vårt hotell faktiskt. En kille i vår ålder (fast okej han var störande och kanske en aning patetisk), en ensam man i nedre medelåldern och en kvinna i övre medelåldern och de verkade alla ha en riktigt bra semester. De verkade också som helt vanliga människor utan något som helst fel på dem (förutom att killen som sagt var störade, haha) och inte verkade de desto mer bekymrade över att de var ensam heller. Aldrig ska jag tycka synd om någon som reser ensam, det är tvärtemot synd om dem som inte vågar fast de skulle vilja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag svarar under din kommentar :)