lördag 26 september 2015

Händelserik kväll

Jag och AleG hade bestämt tidigare i veckan att vi ikväll sku chilla oberoende vad. Jag föreslog att vi först sku gå ut och gå och sedan chilla, liksom vi också gjorde. Redan då vi började gå märkte vi att det var bläckmörkt men vi valde endå att ta en kuslig, dimmig, månskenslyst, ängslig länk som går genom skogar och åkrar. När vi går där, på nån liten sandväg och diskuterar den senaste vändningen i boken jag håller på att läsa lyser plötsligt ett ljus över oss och vi tror att en bil ska komma på vägen. Vi hade inga reflex, vilket vi var pinsamt medvetna om, så vi ställde oss i vägkanten och väntade. Då en bil varken började synnas eller höras fortsatte vi att gå lite förundrade tills vi såg någon med ficklampa längre fram. Denne hade nu vänt och var påväg bortåt, åt samma håll som vi. Det var så kusligt där ute att jag genast blev rädd men försökte intyga mig om att det bara är någon liten gumma som är ute och lockar på sin katt. När denne någon sedan riktar lampan så att man ser dess figur och jag inser att det är en väldigt bredaxlad man hade jag helst sprungit år andra hållet. Jag typ rycker i AleGs ärm och ger henne skräckslagna blickar där vi går efter figuren. Plötsligt viker figuren av, in i vad jag trodde var diket men tydligen fanns där en liten väg och börjar sakta släntra ditåt. Jag ångrar varje steg vi fortsätter att ta för att jag var så uppskrämd och rädd för vad som skuhända när vi passerar honom. När mannen sedan, just då vi går förbi, plötsligt släcker ficklampan och raskt börjar gå mot oss trodde jag helt allvarligt att mina dagar var lästa. Mitt hjärta slog säkert tio extra slag och stod stilla i tio slag till. Fyfan vad rädd jag blev. Just när han är framför oss, närmast mig, satt tillochmed den modige AleG fram armen för att dra mig i säkerhet och fly. Panik! Efter det vet jag inte vad som hände, han gick förbi oss och blev i stället på andra sidan vägen, vid en gård och dröja. Alltså jisses, adrenalinet bara pumpade och främst jag, men också AleG (erkänn!) såg oss om konstant under resten av den kusliga biten. Det var så dimmigt att man inte såg långt heller men fyfan. Kunde riktigt se honom stiga fram där från dimman i fullt språng mot oss mittiallt. Hui! När vi sedan kom till en belyst väg kändes det mycket bättre igen men vem var det? Man såg ingenting där i mörkret! Jag kan inte ens vara säker att det var en man. Kunde likväl varit en oskyldig människa, totalt omedveten om att jag nästan sket ner mig, som just den där mördaren vi alla befarar ska korsa vår väg. Ett som är säkert är att jag aldrig går dit då det är mörkt igen, vilket blir typ hela vinterhalvåret.

Efter vår promenix och mitt tillfälliga hjärtstillestånd for vi och hälsade på AleGs syriska vänner i höghuset brevid mitt. Vi pratade, skrattade och rökte vattenpipa på balkongen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Jag svarar under din kommentar :)