Människor jag hatar

Vet inte vilken typ av människor jag ogillar mera. Dem som är anti-finlandssvenska eller dem som är super duper pro-finlandssvenska. Det finns en fin gräns där, i att försvara våra rättigheter eller att göra det absolut motsatta med att reta upp så många finska-talande som möjligt. Och sina med-svensktalande för den delen. Ett prakt exempel på detta skedde idag på jobbet. Jag: "Kan jag få se ditt Kela-kort? Man, 60 år, finlandssvensk patriot, lömskt leende: "Kela-kort? Vad är det? Finns det något som heter det så?" Jag: "Oj förlåt, Fpa-kort heter det visst påriktigt, fast ingen säger så" Man, irriterad, tycker jag är dum i huvudet: "Nä, och snart pratar vi alla finska".

Snälla, ta det lite lungt. Du kan kräva att få svensk service på Stockmann men du behöver väll inte hacka på mig, din finlandssvenska medmänniska. Jag har varit med om liknande situationer förut också. En gång efter att jag packat en kvinnas jordgubbar och glömt vilket språk vi talat (jävligt svårt!) sa jag i misstag "Kiitos!" i stället för "Tack!". Spottet som flög över mig medan jag fick det mest snäsiga "TACK!" uttalat i mitt ansikte alltså... Varför måste vi vara så jätte överdrivet svenska då, är det inte fint att vara lite unik? Om en brittisk accent kan smitta en inflyttad amerikan måste väll en del finska smitta oss finlandssvenskar också?

Och märk! Nu är jag inte irriterad på de normalt finlandssvenska som ser till att vi får gå i svensk skola och tala svenska till den räddningspersonal som vi kontaktar vid de värsta stunder i våra liv. Dem älskar jag! Det är de där andra... de där andra.