Blä för gröt

Jag har bestämt mig för att ta paus från morgongröten. Jag har ätit havregrynsgröt varje morgon sedan åtminstone två år tillbaka men nu klarar jag helt enkelt inte av mer. Det har gått så långt att jag får kväljningar. Och jag har bytt toppings! Äppel och kanel, grynost med saftsoppa, blåbär, jordgubbar, fruktpuré... Blä! Allt smakar skit. Bäst att sluta nu förren jag tappar aptiten för resten av livet.

Nu är jag helt lost dock, vad kan man äta på morgonen som är lika enkelt och hälsosamt som gröt? Idag åt jag två smörgåsar och grekisk yoghurt med bär.

Hoplop

Igår var jag till moderskeppet av alla bobbor som barn bär omkring -Hoplop. Senast idag,  då jag vakna helt symptomfri och frisk börjar jag känna mig oövervinnerlig vad kommer till mitt immunförsvar. Människor omkring mig faller som flugor men jag står fortfarande. Verkligen alla har varit sjuka den här vintern. Och bli inte rädda att ja jinxar något, jag har skrytit om det här öppet flera gånger redan, haha.

Jag tog alltså min vän Aalyas son Kosay till Åbo för att leka. Jag var mera närvös på körandet dit med honom i barnstol i sätet bakom än något annat. Det är hemskt att köra med någons barn i bilen, jag spände mig som tusan både vägen dit och tillbaka. Inte krocka, inte krocka, inte krocka... haha. Som om man annars brukar krocka varje färd man far på. 
Väl i hoplop gick allt väldigt bra, jag var med och klättrade, rutchade och hoppade nästan hela tiden. Kosay var en snäll pojke under hela vistelsen.

Saknar

Jag saknar sjukt många i mitt liv just nu. Vardagen rullar på och man hinner inte alltid märka att något eller någon fattas men just nu, i en stund av stillhet känner jag saknad. Jag saknar mina studiekompisar, Dreamteam och alla andra härliga människor jag känner. Sku jag just nu få välja sku jag helst ha alla mina närmaste runtom mig. Skratta, skoja och prata goja. Senast i sommar ska jag njuta i av alla mina vänners sällskap härliga sommarkvällar som Ruissi, Rockoff, midsommaren, Boundbirsen, Creme reunion osv. Hoppas jag inte ska behöva vänta så länge för att träffa riktigt alla i alla fall.

Tankar

Jag tänkte att jag sku skriva av mig hit lite. Det handlar om flyktingar och asylsökande. De som känner mig vet att jag numera känner de flesta Syriska flyktingfamiljer som flyttat till Pargas så väl att vi åtminstone hälsar. Jag har kommit en familj speciellt nära, de är mina vänner. Dem träffar jag i timmar åt gången så ofta jag har tid. Vilket tyvärr blir lite mer sällan än jag hade önskat, mindre än en gång i veckan just nu. Jag har vuxit mamman i familjen speciellt nära eftersom vi är i ganska samma ålder. Den här familjen och de andra flyktingarna jag lärt känna är dem som gör mig rädd, rädd för att någon ska göra dem illa. Hatet mot flyktingar, eller speciellt asylsökande bara växer och de hatfulla människorna gör knappast någon skillnad mellan dem som redan har asyl och dem som väntar. Jag är rädd att nånting hemskt ska hända mina vänner. De människor som jag vet är hur goda, artiga och flitiga som helst.

Samtidigit som jag går omkring och är rädd för vad som kan hända till de flyktingar jag känner går jag också omkring och är lite rädd för asylsökande. Den stora svarta vargen i social och annan media. Det känns absurt, senast nu märker jag hur lätt påverkad jag är. På våren då ett asylcenter öppnar i Pargas ska åtminsotne jag gå dit och lära känna lite folk, för jag är hundra procent säker på att man är rädd för det man inte känner. Jag var med på ett event för ett anti-rasistiskt Pargas och då fick jag redan träffa många av de asylsökande som ska bosätta sig i Pargas i vår. De var inga flockar av män som lurar i buskarna när du är påväg hem från butiken utan de var varma och snälla människor.

Tankar om flyktingar och asylsökande är de som gnaver mig mest. Ena minuten tycker jag vi ska kämpa för varje människoliv och nästa minut tycker jag vi ska stänga gränserna och att det får räcka nu. Ena minuten ser jag drunknade människor vid Europas kust och tänker att de aldrig hade utsatt sig för en sån fara om de inte hade varit värt det och nästa minut tänker jag att de bara vill leva lattjo på våra skattepengar. Helt sjukt.

Det jag i alla fall är helt säker på att jag tycker är att våld, smutskastning och kränkning av en folkgrupp inte är lösningen till frågan. Jag raderar kallt vänner från Facebook som delar såna åsikter, sån skit ska jag inte behöva läsa. Att någon kastar brandbomber mot människor och att vissa hurrar dem och andra tycker det är OK eller inte bryr sig är helt sjukt. Att driva människor med sina barn ur en simhall med att stå och glo ondskefullt på dem är inte heller något någon vanlig medborgare någonsin bett om. I Pargas säger de att de ska skydda oss och patrullera på gatan för "vår säkerhet" då de människorna som gör det är precis dem man var rädd för före det större onda, den gemensamma fienden - de främmande, kom i bilden.

Evenemanget för ett Antirasistiskt Pargas började med en march för öppenhet. Bild: Tatu Lertola

Vid slutpunkten Brankis fanns en massa olika program, vid vår punkt fick barnen tova bollar för smycken eller nyckelringar. Bild: Andreas Ek

En lyckad dag på alla vis! Bild: Andreas Ek

Tills cancern skiljer oss åt

Jag kollade just dokumentären med den titeln på Yle arenan. Sku egentligen kolla på något helt alldagligt men sedan fick jag inte viaplay att funka och kom ihåg att jag nångång tänkt att jag sku se den här dokumentären. Det borde jag inte ha gjort, jag är allt för känslig för sånhärnt. Helt slut pirrad och rödplufsig i ansiktet nu. Men kanske det var värt det? Så fin var ju endå dokumentären. En man som får en aggressiv hjärntumör och kämpar på in till det sista med familjen vid sin sida. Steg för steg blir han sämre tills han inte mera kommer ihåg vad sin fru heter, blir rullstolsbunden och till slut en grönsak. Satt och stor tjöt då den sjukes fru sa adjö till sin man som sedan dog. Var på vippen att stänga av då det blev den fyra årige dotterns tur att ta adjö. Mellan alla tårar hann jag uppfatta vad som sku hända och tänkte "Oh hell no...!" för att jag inte trodde jag sku klara av mera. Hur ledsamt... Brutalt nästan.

Hemmastadd

Jag har jobbat hela veckoslutet men idag har jag och Peppe äntligen fått lite gjort i lägenheten igen. Vi har nämligen spacklat närmare 40 hål i väggarna, haha. Inte konstigt att det fanns så många med tanke på hur mysigt och ombonat här var under förra ägarnas tid. Lite småa här och där men även några riktigt stora hål. Inkommande vecka ska vi slipa och måla de väggar vi rört idag. Det blir nog inga större förändringar, vitt målas vitt igen. När köksväggarna blir färdigmålade ska det bli passligt att göra nya hål, vi behöver nämligen en liten kökshylla för kokböcker osv. Har inte hittat någon passlig än, eller jo men den kostar för många pengar så jag får fortsätta kolla. Vad jag däremot hittat och också införskaffat de senaste veckorna är ett vitrin, precis sånt jag drömt om på tori.fi och ett sött litet bord till hallen från ett loppis i Salo. Plus allt vi köpt från Ikea men det är bara tråkigt.

Vitrinet. Retro Ikea hämtat från Sverige i bakluckan av en Lada för många, många år sedan.

Bordet. Hur sött och med en ny färg ska det bli ännu bättre!

Finns inga dåliga väder...

... bara dåliga kläder. Yup, jag har blivit en av de töntar som lever efter den mentaliteten. Iår känner jag verkligen att är året då jag blivit så gammal, bekväm, förståndig eller influerad att jag valt att inte längre frysa. Jag bryr mig fan i hur det ser ut så länge det är varmt. Jag känner också friheten att ge fördömande blickar till alla ungdomar som står och huttrar (fryser ihjäl) utan mössa och med converse på fötterna. Senast igår märkte jag också att jag stod och övervågde om jag kunde bära upp Sorels vinterstövlar. Samma skor som jag för några år skrattat öppet åt för deras fula utseende. Jag har blivit heltokig, heltokig!